Jag måste inleda denna morgon med att se tillbaka på en dröm jag drömde i natt. Ungefär så här:

Jag vet inte vad som ska hända, men det kommer att hända något hemskt på jorden.

- Ni måste sticka iväg till en annan planet och hänga där en stund. När allt är säkert igen får ni komma tillbaka. Era anhöriga skickas iväg till er lite senare.

Det är jag och en liten grupp som ska åka iväg ut i rymden.

Jag säger hejdå till mamma och pappa. De sitter i en soffa och ser ledsna ut. Först ger jag pappa en kram, den första någonsin, och han känns mycket smalare än jag förväntat mig. Sedan kramar jag mamma. Hårt och längre.

Jag och Krista Siegfrids åker iväg på samma skepp. Väl framme går hon omkring och pratar med alla och skrattar. Säger hur mycket hon saknar sin pojkvän och att han lovat att komma dit nästa vecka, med ett annat skepp.

Jag känner på mig att något är fel.

Jag tjuvlyssnar på några gubbar. De pratar om oss som åkt iväg. Den ene frågar vad som hände med det amerikanska fotbollslaget han hade velat sända iväg. Den andre svarar att de valde låtskrivare och musiker från UMK och ESC i stället. De vill hellre bygga upp det nya samhället med musik.

Jag tittar ner på rymden och där var jorden tidigare svävade finns nu bara något vitt. Bara aska som flyger omkring.

Tittar upp. Där står Krista och pratar om hur mycket hon ser fram emot att träffa sin pojkvän. Jag får ångest när jag inser att jag måste berätta sanningen för henne. Hur ledsen hon kommer att bli. Jag vill inte.

Jorden finns ännu kvar. Lycka.

Sitter här och skriver gradu (what else?) och lyssnar på R&B från 90-talet. Hur skön musik är inte det? Och stilen! Jag minns hur jag suktade efter lösa byxor och magkorta tröjor när jag satt där hemma framför MTV och tittade på TLC.

Jag har faktiskt lösa byxor på mig i dag. Men ingen magkort tröja. Så långt har jag aldrig vågat gå (kanske lika så bra).

UPDATE! R&B från början av 2000-talet. Ouh jeah. Craig David. Check it out.

Jag har en liten (eller egentligen ganska stor) hushare som jag brukar hälsa på nu och då. Han (jag tror det är en han) har följt med mig rätt länge nu.

Haren bor i en park nära mig. Vi har en connection. Jag brukar stanna i parken och säga "Hej lilla puppis. Hur har du det i dag? Var är du?" och då kommer han fram. Vi står och tittar på varandra en stund och sedan början han oftast äta något. En gång gick han på bakfötterna för att nå upp till en björkgren. Han såg ut som Herr Kanin i Alice i underlandet.

Nu har jag inte sett min hushare på en väldigt lång tid och jag börjar bli orolig. I början var de faktiskt två stycken som bodde i parken, men i höstas försvann den ena. Jag intalade mig att de haft en revirfight och att den större vann.

Men nu är den större alltså också försvunnen. Hur mycket jag än pratar och försöker telepatera till honom är han inte där. Jag går förbi parken nästan varje dag och stannar till för att få en bra uppsyn över hela stället. Jag anstränger mig verkligen, men ingen hare.

Snart kommer jag att bli som hunden Bobby i Edinburgh som till och med fått en staty rest till sin ära. Han väntade på sin döde husse på samma plats ända tills han själv dog. I flera år satt han där och väntade. (Tyvärr stämmer det inte, men i historien är det så).

Undrar om Vasa stad reser en staty till min ära om jag väntar tillräckligt länge på husharen?